Pusselsommar

Sommaren har övergått från för- till hög- och jag har haft sommarlov i en dryg vecka. Under den första veckan lade jag inte mindre än tre stora pussel – förmodligen är det ett sätt för min hjärna att varva ner – och sedan har jag hunnit med ytterligare ett.

När jag var liten lade jag nog ganska ofta pussel. Jag minns i alla fall att jag hade flera stycken och att jag varje gång jag lade pussel lade allihop efter varann. Jag började med knoppusslen och fortsatte med de med sex bitar och de med ram (genialisk idé för övrigt, pussel med ram) och slutade med dem med flera bitar. Jag minns när jag fick ett pussel med 100 bitar och jag trodde att jag aldrig skulle kunna bli klar med så många bitar men det blev jag och sedan lade jag det många gånger. Senare kom 500 bitar och också ett på 1000 bitar men vid det laget hade jag slutat att lägga alla mina pussel samtidigt.

Intressant nog föll det mig aldrig in att man kunde lägga pussel även som vuxen utan jag trodde att det var en sak som barn gjorde. I slutet av gymnasiet insåg jag dock att vuxna också kan lägga pussel och jag påbörjade mycket ambitiöst ett pussel på 2000 bitar. Det fick jag dock ge upp, jag körde fast och kom inte vidare helt enkelt och efter det var jag lite bränd när det kom till pussel.

Ett år gav min mamma ett pussel till min pappa i julklapp och pappa som hade lite dålig syn tog motvilligt emot det men påhejad av mamma och hjälpt av mig lade vi i alla fall ut alla bitarna på ett bord. Jag blev helt fast och pusslade och pusslade och pappa satt med ibland och försökte lägga samma bit på samma felaktiga plats tio gånger och varje gång fick jag stoppa honom. Till sist insåg vi att hans syn var inte tillräcklig för att i december lägga ett pussel som föreställde Sydney by night. Innan jag åkte hem sparade jag tio bitar som han fick lägga när ljuset var bra, det var ju trots allt hans pussel, och jag tror att vi båda var ganska nöjda: jag med att det var så roligt att få lägga pussel, pappa med att slippa lägga hela pusslet själv och vi båda med att ha fått tillbringa lite tid tillsammans.

Sedan dess lägger jag sporadiskt ett pussel eller två när andan faller på. Oftast sker det på sommaren när jag behöver slappna av efter en stressig period. När Einar föddes insåg jag att pusselbitar är väldigt begärliga för små barn och jag accepterade att det skulle dröja länge, länge, länge innan jag kunde lägga pussel igen. Men så tidigare i våras pratade jag med en vän och hon visade bild på sitt senast avslutade pussel. Vi fortsatte prata pussel – om vilka motiv vi föredrar (tecknade, inte foton), vilka strategier vi har när vi lägger (hon börjar med kanterna, jag med färgklickar som hör ihop) och det optimala antalet bitar (hon tyckte 1500, jag hade aldrig lagt något med så många bitar). Jag blev lite sugen på att pussla igen. Sedan berättade en kollega om pusslen hon har lagt under våren (foton, gärna mycket himmel eller hav, kanterna först och ca 1500 bitar) och jag insåg att det var dags. Jag skulle pussla. Jag skulle till och med köpa ett, nej två, nya pussel för att fira.

Jag valde ett pussel med 1000 bitar och ett med 1500, om nu två vettiga människor ansåg att det var optimalt så måste jag ju testa. Jag städade mitt skrivbord och till sist kunde jag lägga upp mitt nya pussel. Jag började med 1000-bitars, för att bli lite varm i kläderna, föreställande en tokig bokhylla, ritad av Colin Thompson, vars motiv jag tidigare också har pusslat. Därefter tog jag mig an pusslet på 1500 bitar, föreställande en glasskiosk. Och det gick! Det fanns en kam, som på alla pussel, där jag har gjort de lätta bitarna men inte riktigt lyckats foga samman de olika färgklickarna och allt mest är ett litet kaos, men jag kom över kammen och det dröjde inte länge förrän jag hade pusslat färdigt. Ett tredje pussel fick åka med av bara farten, ett som jag lagt förut och efter en vecka visade det sig att jag lagt pussel om sammanlagt 3500 bitar.

Sedan tog jag en liten paus – jag har faktiskt en filt att sticka – innan jag med en smula minskad frenesi (ett tecken på att jag börjar slappna av) lade upp ett fjärde pussel, också ett som jag redan lagt. Det är rofyllt att pussla, det är tillfredsställande att se hur det växer fram och känslan av att bitarna passar. Att jag dessutom lyssnar på ljudbok samtidigt, och då gärna en pusseldeckare (jag vet!), gör inte saken sämre.

Jag tror att det kommer att bli fler pussel i sommar, jag känner det på mig (och jag kan ha råkat köpa ett idag när jag sökte skydd från regnet i en bokhandel). Jag tror nog att 1000 bitar trots allt är bäst för mig i dagsläget, även om 1500 ju faktiskt gick. Men mitt skrivbord är inte stort och stolen jag sitter på är för låg så jag har svårt att se den övre kanten. Jag återkommer säkert till 1500 bitar senare.

Einar visar stort pusselintresse. Han jobbar på med sina egna men är än så länge en smula kreativ. Han tittar mer på form än på motiv så pusslen kan få lite olika utseenden. Han plockar gärna med mina pusselbitar, men avhåller sig eftersom han vet att han inte får, och stryker med handen över färdiga pussel och säger “massa pussel, bra mamma”. Jag tror att han kan bli en pusslare också och en vacker dag kanske vi kan pussla tillsammans (mer än vi gör nu alltså). Då kanske vi tar oss an ett nytt på 2000 bitar, jag tror att det är dags för revansch.

Decenniekrönika

Ny dag, ny månad, nytt år, nytt decennium och nytt språk. Från och med nu går bloggen över till svenska, delvis för att jag känner att en nystart är av nöden. Bloggen har legat lite i träda under hösten och nu är det dags för något nytt. Jag förutsätter att det kommer att ta lite tid att hitta stilen på svenska men jag är säker på att det löser sig allteftersom.

Jag tänkte starta det här bloggåret med en liten krönika över det gångna decenniet. Det finns en poäng i att då och då stanna upp och reflektera över vad som har hänt, det ger perspektiv på tillvaron. För att inte tala om att det är roligt.

Här är alltså min decenniekrönika.

2010 – började på ett nytt jobb som var både roligt och givande. Var maid of honor när min goda vän Lyndsey gifte sig i USA. Påbörjade min halvklassiker med Halvvättern, Vansbrosimmet och Lidingöloppet. Stickat.

2011 – hittade tillbaka till släktingar jag inte träffat på länge. Blev kär och besökte Paris och sedan tog kärleken slut ett tag senare. Satt i styrelsen för en studentorganisation. Började på ett nytt jobb och hittade nya vänner. Firade tio år som vänner med Agnieszka. Avslutade halvklassikern med Halvvasan. Gjorde färdigt min master. Stickat.

2012 – fick fast anställning. Träffade Julle. Blev aunt när min niece föddes. Reste till Härjedalen och Öland. Stickat.

2013 – förlorade pappa i början av året och det definierade större delen av året. Började blogga. Cyklade längs Göta kanal. Stickat.

2014 – flyttade ihop med Julle. Besökte både Lyndsey och Agnieszka i USA. Fyllde 30. Blev aunt igen när min nephew föddes. Stickat.

2015 – gifte mig. Hittade tillbaka till träningen. Åkte på romantisk helg till Öregrund. Stickat.

2016 – började förbereda mig för karriärbyte genom att börja läsa franska. Julle bytte jobb. Övningskörde med Karin. Reste till Nice. Stickat.

2017 – skrev kandidatuppsats i franska. Slutade på mitt jobb, började på min nya utbildning och fick jobb samtidigt. Började jobba extra i garnbutik. Upptäckte Silvana Imam och träffade Silvana Imam. Blev gravid. Genomförde 300 träningspass under året. Besökte Scotland, Ravenna och Öland. Stickat.

2018 – födde barn vilket förstås fullständigt dominerade året. Blev deprimerad. Blev aunt igen när min andra nephew föddes. Fick nytt extrajobb. Stickat.

2019 – tog examen och fick nytt jobb med fast anställning. Barnet fyllde ett och började på förskola. Stickat.

Det ser ut som om jag har jobbat väldigt mycket under decenniet som varit. Och det har jag. Men jag har också genomgått stora livsförändringar – begravt pappa, träffat Julle och gift mig, flyttat från studentlägenhet till en egen lägenhet, tagit tre examina, bytt karriär och fått barn. Och stickat. Det är inte illa. Jag undrar verkligen om 20-talet kan toppa det, det ska bli intressant att se. Det börjar nu.

The heat reflection

There have been a few really hot days and I’m reminded about last summer. Last summer was insufferably hot and we endured pain, worry, depression and visits to the hospital. We couldn’t go outdoors until the evening when there was more shade and it just kept going week after week. No one was happy and I’m glad we’ve had these hot days, partly to remember that no, I wasn’t crazy, last summer was hard, and partly because we’ve been able to handle it so much better this time, now that Einar is older. We’ve gone to the beach and the playground and spent as much time as possible on my mum’s porch. I’m not as scared of the sun as last summer either, and it’s also been so much easier now that we can go by bike and don’t have to walk with the stroller everywhere. It’s much cooler to ride a bike than to walk.

This week it will be cooler again and I welcome it. I liked the reminder, and I’m really happy about the trip to the beach, but now I’m fine with going back to cooler days. If nothing else, I have a load of gooseberries that wants to become marmalade and I’m not cooking berries for an hour during a heat wave.

Too hot to darn

It’s been so hot today and we’ve spent the day at the playground at various times. The sandbox is a hit even though the mother is less than fond of sand. I guess sand is a phase that mot people has to go through at one point in life. So far Einar is happy with just trying to dig in the sand, without the help of anyone, although most of the sand ends up on himself. I don’t do sand but I can do swings so we swing a lot too.

It’s way too hot to knit and I really hope it will cool down soon so I can finish my stealth project before the deadline.

It’s summer

I’m starting to think it’s summer. Normally I wouldn’t call it summer until school is out but that happens on Wednesday and the signs are all here, it’s summer. The rape is blooming, I had ice-cream today and strawberries, the rhubarb is high and the lawn needs mowing. It’s summer. Midsummer is in three weeks, school is out in three days and I just don’t think it’s necessary to wait any longer, it’s summer.

The peonies are budding, the nights are light, the garden furniture is out and I think it’s safe to say – it’s summer.

Tea cleaning

Today I organized my tea shelf. As I’ve been trying to lose a few pounds of yarn in the stash I’ve also tried to get the upper hand of my tea shelf. It’s been a bit out of control lately and I’ve tried to contain it, one tea cup at a time.

I can be a bit sentimental but today I showed no mercy. I opened beautifully wrapped Japanese green tea (which I probably never will drink, I really don’t like green tea but I couldn’t throw it out either, I wasn’t that merciless).

I found weird herbal tea with the cutest little sugar sticks (again, too bad I don’t take sugar in my tea).

I realized I have plenty of my favorite herbal tea (I’m not really super fond of herbal tea but this one is top notch), a tea with mint and apple. It tastes well and smells fantastic.

I have so many tea caddies but this one is probably the most exceptional. It’s a book. It opens as a book and in there is the tea.

The end result looks great and I could fit all my tea in there. I’ve divided the shelf into black tea, herbal, red, and green tea and then empty tea caddies plus tea pots.

Now I can continue to finish it up, one tea cup at a time.

Things that keep me sane

I went to work out today for the first time in forever and it was amazing. It’s important to remember to do things that gives you energy when life in general is tough. Work out gives me energy. Knitting gives me energy. Seeing loved ones gives me energy. Smelling the lilacs and watching the trees bloom give me energy. Watching Einar eating strawberries gives me energy. I need to prioritize those things so I don’t lose myself in my work, which is easy this time of the year. Tonight I went to work out. Tomorrow I will knit.

Magical

The light this evening was magical. A soft May rain, a rainbow and a lovely sunset. This time of the year is truly amazing and reminds me that I can never move away from here.

Not only was the light magical, the evening itself was great. We had dinner with friends, the kids “played” and grown-ups talked and smelled the lilacs and it was the perfect and great end to a pretty bad week. Between us we’ve had fever and snot and teething, bruises and wounds and colds and bad sleep and there has been no end to the madness. We all needed something else and dinner was perfect. Einar got to “play” with this friend and his parents got to talk with theirs’, all the while eating great food.

If that wasn’t enough, Einar slept for two hours today and I managed to finish the body of a baby cardigan. That was much needed knitting time. I really must make sure I get that regularly, otherwise I go under. I’ve cast on a sleeve now. It’ll be fine.

Between coughs and handkerchieves

So, we had a lovely birthday party last weekend and then everyone got sick and we lost a week. We’re still not fully back to normal. This means the week as been extra busy and everything has taken twice as long. It’s May so there is too much going on and it really isn’t the time to get sick. But alas, that’s what happened. I have knit about four rows in total this past week.

But, the lilacs are in bloom and they smell amazing. This week will also pass and hopefully next week will be better.

Earlier and earlier

I will say it again, it’s too soon. I said that last year and years before that. Last year it was May 8 when I noticed the first little lilac flower. However, it usually slows down, if previous years are anything to go by. That doesn’t stop the fact that this little flower is here and to be honest, I quite like it. It’s a little comforting knowing it’s here and that there are more to come. I will really try to make the most of it.