Pusselsommar

Sommaren har övergått från för- till hög- och jag har haft sommarlov i en dryg vecka. Under den första veckan lade jag inte mindre än tre stora pussel – förmodligen är det ett sätt för min hjärna att varva ner – och sedan har jag hunnit med ytterligare ett.

När jag var liten lade jag nog ganska ofta pussel. Jag minns i alla fall att jag hade flera stycken och att jag varje gång jag lade pussel lade allihop efter varann. Jag började med knoppusslen och fortsatte med de med sex bitar och de med ram (genialisk idé för övrigt, pussel med ram) och slutade med dem med flera bitar. Jag minns när jag fick ett pussel med 100 bitar och jag trodde att jag aldrig skulle kunna bli klar med så många bitar men det blev jag och sedan lade jag det många gånger. Senare kom 500 bitar och också ett på 1000 bitar men vid det laget hade jag slutat att lägga alla mina pussel samtidigt.

Intressant nog föll det mig aldrig in att man kunde lägga pussel även som vuxen utan jag trodde att det var en sak som barn gjorde. I slutet av gymnasiet insåg jag dock att vuxna också kan lägga pussel och jag påbörjade mycket ambitiöst ett pussel på 2000 bitar. Det fick jag dock ge upp, jag körde fast och kom inte vidare helt enkelt och efter det var jag lite bränd när det kom till pussel.

Ett år gav min mamma ett pussel till min pappa i julklapp och pappa som hade lite dålig syn tog motvilligt emot det men påhejad av mamma och hjälpt av mig lade vi i alla fall ut alla bitarna på ett bord. Jag blev helt fast och pusslade och pusslade och pappa satt med ibland och försökte lägga samma bit på samma felaktiga plats tio gånger och varje gång fick jag stoppa honom. Till sist insåg vi att hans syn var inte tillräcklig för att i december lägga ett pussel som föreställde Sydney by night. Innan jag åkte hem sparade jag tio bitar som han fick lägga när ljuset var bra, det var ju trots allt hans pussel, och jag tror att vi båda var ganska nöjda: jag med att det var så roligt att få lägga pussel, pappa med att slippa lägga hela pusslet själv och vi båda med att ha fått tillbringa lite tid tillsammans.

Sedan dess lägger jag sporadiskt ett pussel eller två när andan faller på. Oftast sker det på sommaren när jag behöver slappna av efter en stressig period. När Einar föddes insåg jag att pusselbitar är väldigt begärliga för små barn och jag accepterade att det skulle dröja länge, länge, länge innan jag kunde lägga pussel igen. Men så tidigare i våras pratade jag med en vän och hon visade bild på sitt senast avslutade pussel. Vi fortsatte prata pussel – om vilka motiv vi föredrar (tecknade, inte foton), vilka strategier vi har när vi lägger (hon börjar med kanterna, jag med färgklickar som hör ihop) och det optimala antalet bitar (hon tyckte 1500, jag hade aldrig lagt något med så många bitar). Jag blev lite sugen på att pussla igen. Sedan berättade en kollega om pusslen hon har lagt under våren (foton, gärna mycket himmel eller hav, kanterna först och ca 1500 bitar) och jag insåg att det var dags. Jag skulle pussla. Jag skulle till och med köpa ett, nej två, nya pussel för att fira.

Jag valde ett pussel med 1000 bitar och ett med 1500, om nu två vettiga människor ansåg att det var optimalt så måste jag ju testa. Jag städade mitt skrivbord och till sist kunde jag lägga upp mitt nya pussel. Jag började med 1000-bitars, för att bli lite varm i kläderna, föreställande en tokig bokhylla, ritad av Colin Thompson, vars motiv jag tidigare också har pusslat. Därefter tog jag mig an pusslet på 1500 bitar, föreställande en glasskiosk. Och det gick! Det fanns en kam, som på alla pussel, där jag har gjort de lätta bitarna men inte riktigt lyckats foga samman de olika färgklickarna och allt mest är ett litet kaos, men jag kom över kammen och det dröjde inte länge förrän jag hade pusslat färdigt. Ett tredje pussel fick åka med av bara farten, ett som jag lagt förut och efter en vecka visade det sig att jag lagt pussel om sammanlagt 3500 bitar.

Sedan tog jag en liten paus – jag har faktiskt en filt att sticka – innan jag med en smula minskad frenesi (ett tecken på att jag börjar slappna av) lade upp ett fjärde pussel, också ett som jag redan lagt. Det är rofyllt att pussla, det är tillfredsställande att se hur det växer fram och känslan av att bitarna passar. Att jag dessutom lyssnar på ljudbok samtidigt, och då gärna en pusseldeckare (jag vet!), gör inte saken sämre.

Jag tror att det kommer att bli fler pussel i sommar, jag känner det på mig (och jag kan ha råkat köpa ett idag när jag sökte skydd från regnet i en bokhandel). Jag tror nog att 1000 bitar trots allt är bäst för mig i dagsläget, även om 1500 ju faktiskt gick. Men mitt skrivbord är inte stort och stolen jag sitter på är för låg så jag har svårt att se den övre kanten. Jag återkommer säkert till 1500 bitar senare.

Einar visar stort pusselintresse. Han jobbar på med sina egna men är än så länge en smula kreativ. Han tittar mer på form än på motiv så pusslen kan få lite olika utseenden. Han plockar gärna med mina pusselbitar, men avhåller sig eftersom han vet att han inte får, och stryker med handen över färdiga pussel och säger “massa pussel, bra mamma”. Jag tror att han kan bli en pusslare också och en vacker dag kanske vi kan pussla tillsammans (mer än vi gör nu alltså). Då kanske vi tar oss an ett nytt på 2000 bitar, jag tror att det är dags för revansch.