Kabelknas

Gaaaaah! Det här hände just! Rundstickan gick sönder och kabeln gick av precis under själva stickan. Kabeln rann ut från maskorna nästan hela vägen. Jag har fixat det nu och det syns inget men det är ju typiskt att sådant här ska hända just när man tänkte sluta sticka för kvällen, jag vill inte börja i morgon med att laga något, plus att det ju förstås inte mår bra av att ligga över natten och med en aktiv tvååring som extra riskfaktor.

Jag antar att det blir stor påfrestning på kabeln just där den sitter fast i metalldelen som skruvas på stickan, särskilt med en längre kabel som får ta fler maskor och således tyngre projekt. Jag visste att det var på gång men ändå var jag lat och hoppades att det inte skulle ge med sig så länge projektet pågick. Kanske hade jag faktiskt bytt kabel om jag fått tag på en som var lika lång men när jag besökte min LYS (local yarn store) i fredags fanns det inga 80 cm-kablar. Inga svarta kablar heller tydligen, och då kändes en lila kabel på 100 cm inte som en motsvarighet.

Nu är kabeln bytt i alla fall, till en kortare men nyare och förhoppningsvis kan jag avsluta projektet till helgen utan vidare missöden (*ta i trä*).

Summering

Jag har en bild av att jag inte stickar så mycket längre. Att jag helt enkelt inte har tid. Att jobb och barn tar all min sticktid och att min fina stash bara står och samlar damm (pft, klart den inte gör, dessutom är den ju vacker att titta på). Och ja, jag har rätt på sätt och vis. På mitt förra jobba kunde jag sticka på rasterna åtminstone två gånger i veckan och på de flesta möten. Det var många maskor som kom till där. Likaså hade jag kortare arbetsdagar och en helt annan fritid när jag inte jobbade. Å andra sidan brukade jag plugga vid sidan av jobbet och dessutom träna flera gånger i veckan, men jag har ändå bilden av att jag hade mycket mer sticktid då än nu.

Den här veckan har det varit Kristi himmelsfärd och fyra dagars helg. Vi har mest varit hemma, hängt lite på gården eller i parken och inte gjort så mycket speciellt. Jag har stickat när barnet sover middag och ibland när vi har tittat på film och han inte har suttit i mitt knä. Ändå gick det framåt i en rasande fart och då sjalen jag stickar nu hade potential att bli ett svart hål så började jag se efter hur många ränder jag kunde få till varje dag. Vartannat varv ökas en maska och så håller det på tills det är närmare 200 maskor. Under torsdagen fick jag till 10×8 varv, det vill säga 10 mönsterrapporter med två ränder (ränder, inte varv) i varje. Dagen därpå stickade jag 6 rapporter (den dagen var jag också ute på promenad i solen en massa och “stickade inte så mycket”). Igår stickade jag 7 rapporter och idag har jag fått till 3. Nu har jag fått ihop rätt antal maskor och kan börja med kantspetsen.

Eftersom jag gillar att räkna ut saker så gjorde jag lite överslagsräkning och konstaterade att jag i runda slängar fick ihop 8 300 maskor igår och inte långt därifrån de andra dagarna heller. Det är ju jättemycket! Det är ju ett NaKnitMo-värdigt antal maskor på en dag. Att jag inte skulle ha någon sticktid är alltså bara inbillning, är jag väl bara ledig från jobbet så har jag ungefär lika mycket sticktid som jag hade innan familjen blev större. Det var en väldigt rolig upptäckt!

Straight from the cottage – April

Varje månad kommer det ett litet paket med en härva garn, ett foto av en växt eller ett träd som varit inspiration för garnet, ett litet brev, en tepåse och en mjukgörande produkt. Det är en garnklubb som är som en liten karamell och färgerna är alltid fina och inspirerande. April månads garn är inspirerat av pärlhyacinten och har en blålila ton. Väldigt vårigt. Krämen är läppbalsam med en svag doft av viol och jag måste säga att jag gillar att även krämen stämmer in färgmässigt med temat.

Pärlhyacinterna har inte stuckit upp i min mammas gräsmatta än men om jag hade färgat aprilgarn så hade jag valt att inspireras av scillorna. Varje vår blommar scillorna i rektorsparken och jag flyttas tillbaka till gymnasietiden, till musikalrepetitioner och ansvarslös och sorglös ungdom. (Sorglös ungdom är dock en myt, nog fanns det sorger och gott om dem, men de var av en annan karaktär än nu, och nog fanns det ansvar och mycket av det men inget i jämförelse med nu. (Då hade jag ett slutbetyg att oroa mig för, mitt eget, nu har jag 160.)) Jag känner mig både gammal och vis när jag betraktar scillorna, lite som om jag hade en hemlighet som andra aldrig kan förstå.

I juli är det slut på garnklubben från Eden Cottage Yarn. Det är synd för jag uppskattar verkligen de här små paketen, men samtidigt är det rimligt också. Klubbar som finns för alltid blir tråkiga i längden, jag har fått vara med i ett och ett halvt år, det får vara gott så. Nu ska jag istället njuta av de tre paket som är kvar och kanske också sticka något av dem.

Business casual – topp 4

Jag är fortfarande lite fascinerad över att jag har lyckats sticka 13 par Business casual-sockor på fem år och jag tänkte att jag skulle göra en liten topplista över vilka som är mina favoritpar. Av dessa tretton par har jag givit bort tio och behållit tre själv men där måste jag erkänna att jag egentligen bara använder och har använt ett av paren regelbundet.

På plats nummer 4: 

Agnieszkas sockor, som var de första jag stickade i det här mönstret. De får vara med eftersom de dels blev väldigt fina (undrar dock fortfarande varför garnet “poolade” på den ena men inte på den andra, men outgrundliga äro stickningens vägar) och dels gjorde att jag upptäckte mönstret. De stickade jag hösten 2015.

Plats nummer 3:

Det första paret sockor jag stickade till min svärfar. De är med för att garnet är fullständigt oemotståndligt. Det såg inte mycket ut för världen när det var i sitt nystan men fick verkligen komma till sin rätt i det här mönstret. Dessa stickade jag också hösten 2015.

Plats nummer 2:

Mina egna! De som jag fortfarande använder trots att det är hål på dem. Jag är inte superförtjust i färgen, det kan jag inte påstå; jag tycker att det är en konstig färgkombi och den är inte snyggare fyra år senare efter att jag har använt sockorna alldeles för mycket och givit dem alldeles för lite kärlek. Vad som däremot är fullständigt fantastiskt med dessa sockor är hur mjuka de är. Det är som att ha fötterna inneslutna i marsvin och därför näns jag inte kasta bort dem. (Jag borde dock verkligen stoppa dem…) Dessa kom till på sensommaren 2016.

Och till sist, på plats nummer 1:

Godissockorna jag stickade på beställning till min knyppelfröken. Hon valde garnet (det är samma sort som min svärfars) och resultatet blev enastående. En vacker dag ska jag sticka ett par likadana till mig själv. Dessa blev också färdiga på sensommaren 2016, fast lite senare än mina.