Sticka något i restgarn

Det mål från förra året som jag är mest nöjd med att ha uppnått är nog den här sjalen, stickad i enbart restgarn. Jag letade i korgarna med restgarn och jag hittade en hel massa men den här kombinationen kändes bäst. Här finns garn från It’s good to be a girl-sjalen (det gröna, färgen heter Admire me och garnet är från Fru Valborg). Här finns också vitt Malabrigogarn, lila och grått från Paris in the Springtime, himmelsblått från June Afternoon med det underbara garnet från Shalimar och mörkgrått (fast jag har nog mer tänkt det som mörkblått) som kan vara från vampyrsjalen.

Jag har inte följt mönstret riktigt när det kommer till var kontrastfärgerna ska stoppas in, särskilt inte på andra halvan av sjalen för där blev det tydligt att vissa färger inte skulle räcka. Men det gör ju absolut ingenting och det är en av sakerna som är så bra med det här mönstret. En riktig restgarnssjal. Jag kanske gör en till någon gång just av den anledningen.

Sjalen är fin men jag har inte använt den så mycket. Jag använder sjalar allt mindre, tycker jag. Jag sitter inte så stilla på mitt jobb så jag behöver ingen sjal där, jag använder det inte hemma och jag går inte ut så mycket heller. Å andra sidan är jag definitivt en stickare som tänker mer på själva stickningsprocessen än på det färdiga resultatet så det kanske spelar mindre roll att jag just nu inte använder så mycket sjalar.

Mönster: Fealdan shawl av Kate Groop. 

Stickningsmål 2020

Förra året avlade jag några nyårslöften gällande min stickning. Sex mål att uppnå under 2019. Jag lyckades uppnå tre. Ytterligare ett är en definitionsfråga och ett annat är en pågående process. Men mer om det en annan dag. Nu ligger fokus på 2020 och frågan är vad målen för i år är.

Jag tyckte att förra årets mål var ganska bra så jag fortsätter nog med något liknande i år. Alltså:

  • sticka något i restgarn,
  • sticka upp stashgarn för att skapa mer plats i stassen, framför allt i hyllorna för light fingering, fingering och sport,
  • våga sticka från de finare delarna av stashen,
  • sticka något med minihärvor, gradierande garn och/eller ett kit,
  • avsluta minst två projekt påbörjade 2019 eller tidigare och
  • sticka minst två saker till mig själv.

Det sista är lågt räknat eftersom jag inte lyckades uppnå målet att sticka tolv lite större projekt till mig själv under 2019 och jag tvivlar på att jag komma att göra det under 2020 heller och kanske inte på ett par år framöver. Det är okej, jag har väldigt många stickade plagg som det är och det känns bra även om jag bara skulle hinna med några få saker till mig själv. För nu.

Yarnuary2020

Jag har bestämt mig för att följa #yarnuary2020 på instagram. Detta dels för att det är roligt och dels för att föra tillbaka lite kreativitet i tillvaron. Jag har kunnat sticka mer under året och känner att jag får tillräckligt med utlopp för kreativiteten för att inte känna tomhet över att jag inte slutför något men jag håller mig också till välbekanta projekt. Det är mycket sockor. Med Yarnuary2020 hoppas jag kanske kunna se på skapandet på lite nya sätt, utan att bli pretentiös.

Det ska inte vara något tvång utan bara vara roligt och kanske lite utmanande (inte minst för att det är januari och svårt att ta bilder på kvällen). Om jag inte har något att lägga upp så gör jag inte det, helt enkelt. Jag ska försöka posta på instagram varje dag och så får vi se hur mycket det kommer upp här på bloggen.

Dag 1: Vem lärde dig sticka?

Min mamma. Varken hon eller jag minns det men vi kan heller inte komma på vem som annars skulle ha gjort det. Sticka, virka och sy är något som jag har fått med mig från barndomen att man helt enkelt kan. Att det är allmänbildning. Jag vet att det inte är så, men i min familj har det alltid setts så. Man kan det även om man kanske inte gör det så ofta. Eller så gör man det ofta, om man vill det. Mamma syr. Hon stickar också men framför allt syr hon och jag har alltid får vara i hennes syrum och leka med stuvbitar och nål och tråd. Någon gång måste hon helt enkelt ha visat mig hur man stickar, och jag har stickat vantar, barnkläder och annat, men det var inte förrän jag var över 20 som jag blev riktigt fast.

Dag 2: En teknik du älskar.

Jag älskar att sticka flätor utan flätsticka. Allt blev så mycket lättare när jag lärde mig hur man gjorde och jag drar mig inte längre för att sticka mönster med flätor. Jag minns den första flätan jag stickade, det var definitivt mamma som lärde mig hur man gjorde det och jag övade på en lila provlapp som ökade väldigt i sidorna eftersom jag hade lite svårt att veta vad som var en maska och inte. Mamma använde en tändsticka som flätsticka och då gjorde jag det med. Jag har provat flätstickor men jag gillar dem inte, de är för långa och mest i vägen. Däremot har jag en gång blivit hånad av två äldre damer när jag använde min tändsticka, mycket onödigt. Alla stickar på olika sätt, så enkelt är det.

Sedan lärde jag mig hur man gör en fläta utan flätsticks och allt blev så mycket lättare. Snabbare och lättare och roligare. Det funkar bäst om man bara har två maskor man ska fläta med men det går bra med fler maskor också.

Dag 3: Din favoritplats att sticka på.

Min soffa. Den är rosa och fin och här har jag tillgång till alla mina pågående projekt, mina tillbehör och mina stickor. Jag har överblick över TV:n, vardagsrummet och större delen av lägenheten och framför allt har jag överblick över större delen av min stash. Det gör det lättare att fundera på projekt till exempel.

Decenniekrönika

Ny dag, ny månad, nytt år, nytt decennium och nytt språk. Från och med nu går bloggen över till svenska, delvis för att jag känner att en nystart är av nöden. Bloggen har legat lite i träda under hösten och nu är det dags för något nytt. Jag förutsätter att det kommer att ta lite tid att hitta stilen på svenska men jag är säker på att det löser sig allteftersom.

Jag tänkte starta det här bloggåret med en liten krönika över det gångna decenniet. Det finns en poäng i att då och då stanna upp och reflektera över vad som har hänt, det ger perspektiv på tillvaron. För att inte tala om att det är roligt.

Här är alltså min decenniekrönika.

2010 – började på ett nytt jobb som var både roligt och givande. Var maid of honor när min goda vän Lyndsey gifte sig i USA. Påbörjade min halvklassiker med Halvvättern, Vansbrosimmet och Lidingöloppet. Stickat.

2011 – hittade tillbaka till släktingar jag inte träffat på länge. Blev kär och besökte Paris och sedan tog kärleken slut ett tag senare. Satt i styrelsen för en studentorganisation. Började på ett nytt jobb och hittade nya vänner. Firade tio år som vänner med Agnieszka. Avslutade halvklassikern med Halvvasan. Gjorde färdigt min master. Stickat.

2012 – fick fast anställning. Träffade Julle. Blev aunt när min niece föddes. Reste till Härjedalen och Öland. Stickat.

2013 – förlorade pappa i början av året och det definierade större delen av året. Började blogga. Cyklade längs Göta kanal. Stickat.

2014 – flyttade ihop med Julle. Besökte både Lyndsey och Agnieszka i USA. Fyllde 30. Blev aunt igen när min nephew föddes. Stickat.

2015 – gifte mig. Hittade tillbaka till träningen. Åkte på romantisk helg till Öregrund. Stickat.

2016 – började förbereda mig för karriärbyte genom att börja läsa franska. Julle bytte jobb. Övningskörde med Karin. Reste till Nice. Stickat.

2017 – skrev kandidatuppsats i franska. Slutade på mitt jobb, började på min nya utbildning och fick jobb samtidigt. Började jobba extra i garnbutik. Upptäckte Silvana Imam och träffade Silvana Imam. Blev gravid. Genomförde 300 träningspass under året. Besökte Scotland, Ravenna och Öland. Stickat.

2018 – födde barn vilket förstås fullständigt dominerade året. Blev deprimerad. Blev aunt igen när min andra nephew föddes. Fick nytt extrajobb. Stickat.

2019 – tog examen och fick nytt jobb med fast anställning. Barnet fyllde ett och började på förskola. Stickat.

Det ser ut som om jag har jobbat väldigt mycket under decenniet som varit. Och det har jag. Men jag har också genomgått stora livsförändringar – begravt pappa, träffat Julle och gift mig, flyttat från studentlägenhet till en egen lägenhet, tagit tre examina, bytt karriär och fått barn. Och stickat. Det är inte illa. Jag undrar verkligen om 20-talet kan toppa det, det ska bli intressant att se. Det börjar nu.

“I love it. It’s my thing. Let it go.”

The past years I’ve been intrigued by the yarn calendars. It’s what it sounds like, an advent calendar with yarn. Last year I was a sad new mum who thought I would never again have the time for knitting, let alone a yarn calendar. This year I know better. I know that I have indeed time for knitting and to celebrate that I have treated my self to not one, not two but three yarn calendars.

All of them are from, for me, newly discovered yarn companies and it’s quite intriguing. One calendar has a little parcel with a mini skein for each day from today till Christmas Eve (and two skeins for a mystery knit-along), one has a parcel with a 50 g skein for each Sunday in Advent and one has one parcel with a 50 g skein for every Sunday in Advent and a bigger parcel for Christmas Eve.

If this is the only way I celebrate Advent this year it will be fine as I’m super happy with my calendars.

Happy Advent and happy knitting!

Opportunities!

I’m not an outdoorsy sort of person. I mean, I enjoy being outdoors no matter the season and I walk or bike wherever I need to go but I’m not the one who will actively seek a day outdoors. I don’t ski, except occasionally, and I don’t like to walk in the woods. I don’t need to be surrounded by water and I don’t hike. This means that I have somewhat fancy winter clothes: a long coat that flares and winter boots with heels, and this together with a scarf, a hat and gloves are usually enough for my needs.

 

Now though, things have changed. I have a child and that child wants to, and should, be outdoors. Yesterday we had the first snow of the season and today was the time to make the premier tour on the little sledge. Now, I might not dress as if I know anything about winter but I do, I really do. I’ve grown up with snow, I know about snow. I know that there is no way you can pull a sledge up and down a hill in high-heeled boots and a flailing coat. I though about it for a little while, what to wear, and then the answer was the simplest thing. I’m a knitter after all.

Earlier this fall I bought a pair of boots, the kind thatwill be of use for 15 years and that will never ever break as long as I take care of them. They are thick and they are sturdy and they have absolutely no lining fabric at all. They are perfect for the sledge hill since my feet will never get wet but they also need me to use my hand knit socks. Well, don’t mind if I do. I put the Christmas socks from two years ago to use and together with other hand knits, including a warm and heavy sweater, I was completely warm and cozy. This new life will mean spending more time outdoors and that means I get more opportunities to wear my hand knits. I’m quite excited about it.

No dazzle

I have put myself into the biggest tangle ever when it comes to knitting, and more, I didn’t out of my own free will. How did this happen?

It started with me planing to knit a baby cardigan. I was in a hurry to cast on and decided to use some left overs from wrist warmers I’ve made in the past. All in all I had three balls of leftovers and figured it would be enough. I decided on stripes: 4 rows in blue, 2 rows in red, since I had more blue yarn than red yarn left.

As it most often happens with a leftover project, I had to buy more yarn. I bought another ball of blue yarn (and I was super good and only bought the one ball I needed although so much else was calling my attention at the LYS) and decided that the sleeves had to manage even without red. The thing is that I still have some red left but I’m not sure for how much it will suffice. In order to actually finish the red yarn and not leave more leftovers than necessary, I decided to knit both sleeves at the same time.

The words “knit both at the same time” seem almost magical to knitters and I’ve often met knitters who talk about it as the eighth wonder of the world although they’ve never really tried it. What these knitters fail to understand is that when you knit two at the same time you still need to have two working ends of yarn and when they realize this the phenomenon is not as dazzling anymore.

No, it’s nothing dazzling, it’s just the biggest tangle ever with a total of four active yarn ends in order to see for how long I can continue with the red stripes. It’s a tangle but I’m sure I will like the end result and that makes it worth it.

With fall comes projects

I’ve been elusive for an entire month. But the technique stuff has been funky and life moved into a new routine when work began after the summer holidays and the baby started preschool. I think we have adjusted very well but the blog took the hit.

Anyway, it’s fall, the days are getting shorter and cooler. Yesterday it was below 10 degrees Celsius in the morning and I realized with horror how unprepared I am. There are so many things I need to and want to knit. I need things, baby need things. So I’m putting the crochet blanket and my new lace shawl aside to concentrate on more pressing things.

In the near future there should be quite a few things going on here:

  • a pair of wrist warmers for me.
  • a neck warmer for baby.
  • socks for baby.
  • sweaters for baby.

Baby needs to be warm and I’m a lousy knitter if I can’t keep him that. He is fairly warm as a person already, and doesn’t like to get too hot so I think it will work out despite the unfortunate downside of time consumption that knitting requires.

I’m fine with store bought hats and mittens for baby though as mittens will probably get lost and I’m a huge fan of beaver nylon in any type of winter wear.

And then there is the Christmas knitting to…

12 to go?

I keep working on my little squares. They are quite addictive. So far I have 30 squares and I need 42 for a blanket size 100×70 cm. I still think that’s a tad small but it’s a start. he squares are perfect, quick enough to finish in a an evening but complicated enough to still feel like an accomplishment for someone with a limited amount of time. Also, the yarn helps keeping it interesting, some squares are yellow, some are pink and quite a lot of them are apricot. Very lovely indeed and I have high hopes for the end result.

There are a lot of ends to weave in – I haven’t started on that even though I should have. I assume there will be even more ends to weave in once I start crocheting the squares together. Let’s worry about that later though.

Right, time to start square no. 31

We share an interest

I seem to have some technical difficulties with uploading pictures right now. I’ll try to sort it out but in the meantime there might be some posts without pictures.

This post has a picture though, a picture of four delicious skeins of green yarn. I think they are one of a kind because I got them through instagram from Emelilyknits. She has something called “Friday yarn” where she shows a picture of yarn that is not part of her usual stock and the first one who calls “Buy” gets it. I’ve never used Emelilyknit’s yarn before but when I saw this yarn last Friday I just had to have it. They green color is simply delicious with little spots of blue and red. I was the first one to show interest and I’m very pleased with my luck. Now I need to find a worthy pattern but there is no rush. There is quite a lot of it, 800 meters, so it could be a very big shawl. Or a shawl with matching wrist warmers. It will feel like a walk in the woods or blueberry picking.